Flugbindning
har njutit lördagen med flugifiske-provning och bindning av flugor. Tänkte skaffe mig en ny hobby och konstaterade snabbt att det var handarbetet med flugbindningen som var roligast och själva fisket sekundärt.
Så här ser en äkta "FIlifjonk-nymf" ut. Mönstret är av egenkomponerad sort. Mycket amatörmässigt gjort - men med stoooor entusiasm och glädje. Det blev även en "Partypingla" i rosa kidsilk med glittervingar och en mätarlarv i Morjärvsgar.
Så här ser en äkta "FIlifjonk-nymf" ut. Mönstret är av egenkomponerad sort. Mycket amatörmässigt gjort - men med stoooor entusiasm och glädje. Det blev även en "Partypingla" i rosa kidsilk med glittervingar och en mätarlarv i Morjärvsgar.
Glad-vred
Låt livet bli roligare - se leenden lite var stans. Som här ett glatt vred...
Från en stormad trädkramare
Ibland då trädet tappar sina kottar uppdagas det att det var i dem förståndet satt - i kottarnas frön, med viljan att föröka sig - och inte i själva trädet. Det står stadigt kvar. Ju mer det växer, för varje skott det skjuter och ju bredare stammen blir med varje årsring, desto mer förankrad blir trädet i sin rotsak.
Vinden tar med sig trädets viskningar. De hörs genom årstiderna för att sedan återvända och överrumpla med rytande storm. Samtidigt har moder jord öppnat sin famn för ett möte. Hon överraskas och blåser omkull av en vindby och får sig en törn. Det hjälper inte att hon kastat drivankar och försiktigt höjt sin röst för att bli hörd. För i samma takt som trädet växte lika fort försämrades chanserna för omgivningen att nå upp till kronan för att bli hörd.
Kottarna hör till trädet och trädet hör till skogen där den står – ingen annan stans. Moder jord ligger sårad och har sin själ i allt levande. Även i träd med skallar som skäller av omedveten frustration utan eget valt mål. Att kottarnas frön måste släppas fria för att kunna gro, det händer med hjälp av vatten, vind och småtvingad framtid. Moder jord hon står i nuet, med utsträckta händer, bredvid skogens träd och betraktar det som sker. Hon försöker låta var sak ha sin tid och var tid ha sin sak. Hon hör vindens viskningar men förstår inte alltid, även om hon så gärna vill.
Å för varje dag som går, ylar vinden, men bara i byarna. Löven som borde ha burit med sig fällningar av vikt för att berätta om livet, de sveptes iväg i en av stormbyarna och virvlade bort utan hörhåll. Sedan gömde de sig i skuggan av skallen som ekar mellan här och där och långt bortom längtan.
Moder jord vänder sig om för att komma tillbaks en annan dag. Hon går på sin egen tur för att söka sig ett vindtätt skydd mot kulna trädfällningar. För även om brisen smeker hennes kropp när solen skiner så svalkar oväntade stormar nog så mycket.
Trädet är maktlöst motgörligt och finner allt för lätt tillfredställelse i att be buskar om råd. Kanske fälls det till slut av vinden med rotvält som följd. Eller så kanske det gör sig själv till stubbe, bara för att det i stormen glömde lyssna till de kloka i kråkorna sång. De sjunger om att beskärning gynnar kronans tillväxt och kottarnas möjlighet att fällas lättare.
Å tiden den går. Träden i skogen det står. Moder jord vandrar vidare. Och under tiden växer buskarna sig bara större och större av sin egna inre kraft.
Vinden tar med sig trädets viskningar. De hörs genom årstiderna för att sedan återvända och överrumpla med rytande storm. Samtidigt har moder jord öppnat sin famn för ett möte. Hon överraskas och blåser omkull av en vindby och får sig en törn. Det hjälper inte att hon kastat drivankar och försiktigt höjt sin röst för att bli hörd. För i samma takt som trädet växte lika fort försämrades chanserna för omgivningen att nå upp till kronan för att bli hörd.
Kottarna hör till trädet och trädet hör till skogen där den står – ingen annan stans. Moder jord ligger sårad och har sin själ i allt levande. Även i träd med skallar som skäller av omedveten frustration utan eget valt mål. Att kottarnas frön måste släppas fria för att kunna gro, det händer med hjälp av vatten, vind och småtvingad framtid. Moder jord hon står i nuet, med utsträckta händer, bredvid skogens träd och betraktar det som sker. Hon försöker låta var sak ha sin tid och var tid ha sin sak. Hon hör vindens viskningar men förstår inte alltid, även om hon så gärna vill.
Å för varje dag som går, ylar vinden, men bara i byarna. Löven som borde ha burit med sig fällningar av vikt för att berätta om livet, de sveptes iväg i en av stormbyarna och virvlade bort utan hörhåll. Sedan gömde de sig i skuggan av skallen som ekar mellan här och där och långt bortom längtan.
Moder jord vänder sig om för att komma tillbaks en annan dag. Hon går på sin egen tur för att söka sig ett vindtätt skydd mot kulna trädfällningar. För även om brisen smeker hennes kropp när solen skiner så svalkar oväntade stormar nog så mycket.
Trädet är maktlöst motgörligt och finner allt för lätt tillfredställelse i att be buskar om råd. Kanske fälls det till slut av vinden med rotvält som följd. Eller så kanske det gör sig själv till stubbe, bara för att det i stormen glömde lyssna till de kloka i kråkorna sång. De sjunger om att beskärning gynnar kronans tillväxt och kottarnas möjlighet att fällas lättare.
Å tiden den går. Träden i skogen det står. Moder jord vandrar vidare. Och under tiden växer buskarna sig bara större och större av sin egna inre kraft.
På besök i framtiden
Jag har hittat mig själv. Äntligen!!!
Ni vet - tevereklamen för AMF Pension - där olika människor besöker sig själv i framtiden. Här har jag besökt mig själv i framtiden. Lägg bara märke till att jag även som ordentligt mogen kvinna fortfarande tar mig en päroncognac då och då - jag har bara gömt flaskan bakom mig. Det ser så illa ut på bild...
Här har jag rast en stund efter en promenad. Måste tänka lite på gickten. Har just varit på affären och köpt ny blå färg till mitt vackra silvriga hår och snart ska jag gå in och färga det. Lätt ljusblått så att det skimrar härligt vacker i sommarsolen.
Skål!
Ni vet - tevereklamen för AMF Pension - där olika människor besöker sig själv i framtiden. Här har jag besökt mig själv i framtiden. Lägg bara märke till att jag även som ordentligt mogen kvinna fortfarande tar mig en päroncognac då och då - jag har bara gömt flaskan bakom mig. Det ser så illa ut på bild...
Här har jag rast en stund efter en promenad. Måste tänka lite på gickten. Har just varit på affären och köpt ny blå färg till mitt vackra silvriga hår och snart ska jag gå in och färga det. Lätt ljusblått så att det skimrar härligt vacker i sommarsolen.
Skål!
VM - som i VävMästare
If I could - you know I would - If I could - I would... gå på kurs hos en spindel och lära mig väva så sirliga vackra handarbeten som bara de kan.
Å med vilken hastighet sedan. I förhållande till sin egen storlek är det ju som minst en hektar trasmatta om jag skulle prova själv - å det på bara någon timme. Spindlar är trevliga små djur - med stora stooora underverk. Dessutom har jag hört att de är små städare i våra hem, håller undan småkvalster och så fastnar det damm i deras nät - som mikroskopiska flugfångare. Å så är de även ett gott betyg på ett mögelfritt hem, dessutom.
Spindlarna och jag vi är kompisar. De får bo hos mig, så länge de inte promenerar på min huvudkudde och bara de håller de värsta smådjuren i schack. Kanske man skulle gå på lite större spindelsorter, så de kan valla damråttorna ut genom dörren... Vart ligger djuraffären?
Å med vilken hastighet sedan. I förhållande till sin egen storlek är det ju som minst en hektar trasmatta om jag skulle prova själv - å det på bara någon timme. Spindlar är trevliga små djur - med stora stooora underverk. Dessutom har jag hört att de är små städare i våra hem, håller undan småkvalster och så fastnar det damm i deras nät - som mikroskopiska flugfångare. Å så är de även ett gott betyg på ett mögelfritt hem, dessutom.
Spindlarna och jag vi är kompisar. De får bo hos mig, så länge de inte promenerar på min huvudkudde och bara de håller de värsta smådjuren i schack. Kanske man skulle gå på lite större spindelsorter, så de kan valla damråttorna ut genom dörren... Vart ligger djuraffären?
En rosig äng å en prinsessa
Maskrosor ÄR verkligen underskattade. Vackra som tusan ju fler de är i tusentalet. En bit från huset böljar en hel äng i idiotgula maskrosor. Det är nästan så man blir galen av gult!
Här är det Emma som fått smita ner i rosorna. För rosor är de - minst lika vackra som de röda - när de kommer så här i flock. Undrar vad kaninen skulle säga om han fick komma sig lös här? Han skulle nog tro att han hamnat i paradiset. Mat överallt, hur mycket han än hoppade och åt.
Å på tal om kaninen... så tror han att våran kattunge är en liten kaninfröken. Och kattungen tror att kaninen är en stor råtta. Här på "djurgården" har vi det lite konstigt. Idag blev jag, av kärleken, besjungen som ko och kontrade snabbt med att låta kompositören bli tjurskalle. Å heller ko - än tjurskalle... Eller som Laila Wikström, konstnärinna från Sunderbyn i Luleå, så vackert har målat om; Hellre överviktig - än skitviktig.
Å maskrosorna då. De är både tjurskalliga och skitviktiga. Tjurskalliga att bli av med från gräsmattan och skitviktiga för frusna vårsjälar. Å jag, jag älskar dem så mycket att de gör ont när jag får njuta dem så här på försommaren - i överflöd.
Här är det Emma som fått smita ner i rosorna. För rosor är de - minst lika vackra som de röda - när de kommer så här i flock. Undrar vad kaninen skulle säga om han fick komma sig lös här? Han skulle nog tro att han hamnat i paradiset. Mat överallt, hur mycket han än hoppade och åt.
Å på tal om kaninen... så tror han att våran kattunge är en liten kaninfröken. Och kattungen tror att kaninen är en stor råtta. Här på "djurgården" har vi det lite konstigt. Idag blev jag, av kärleken, besjungen som ko och kontrade snabbt med att låta kompositören bli tjurskalle. Å heller ko - än tjurskalle... Eller som Laila Wikström, konstnärinna från Sunderbyn i Luleå, så vackert har målat om; Hellre överviktig - än skitviktig.
Å maskrosorna då. De är både tjurskalliga och skitviktiga. Tjurskalliga att bli av med från gräsmattan och skitviktiga för frusna vårsjälar. Å jag, jag älskar dem så mycket att de gör ont när jag får njuta dem så här på försommaren - i överflöd.
Bara såååå vacker!
En vårlig härlighet att njuta ögat med. Jag - en blommhungrande Norrbottning med frost mellan tårna - får lätt frispel när jag får uppleva något så makalöst vackert som detta. Magnoliablommor på bar kvist - i vårsolen bakom Domkyrkan i Linköping. Jag säger bara AAAAH!
Det är ögongodis som tar sig ända in i själens mitt och ruskar tag i en tills man tappar båda hakan och andan. Vill HA HA HA i min trädgård, men då får jag nog antingen vända Sverige upp och ner eller bygga ett orangeri och hoppas på det bästa vad gäller billiga elpriser. Vilket inte verkar högst troligt...
Får nöja mig med bilden, minnet och önskan att få uppleva henne igen. Rosa, pärlemorskimrande Magnolia. Kan man bli kär i en blomma så sa det bara klick när vi möttes. Å hade hon varit filmstjärna så borde jag bett om autografen.
Det är ögongodis som tar sig ända in i själens mitt och ruskar tag i en tills man tappar båda hakan och andan. Vill HA HA HA i min trädgård, men då får jag nog antingen vända Sverige upp och ner eller bygga ett orangeri och hoppas på det bästa vad gäller billiga elpriser. Vilket inte verkar högst troligt...
Får nöja mig med bilden, minnet och önskan att få uppleva henne igen. Rosa, pärlemorskimrande Magnolia. Kan man bli kär i en blomma så sa det bara klick när vi möttes. Å hade hon varit filmstjärna så borde jag bett om autografen.
Ny familjemedlem
En liten rackare, svart som natten, har flyttat in i vårat hus. Han heter Lakrits och är 13 veckor och en dag idag. Att någon så liten kan stjäla så mycket uppmärksamhet - det hade vi inte trott. Han har tagit oss med strom och vi är förälskade.
