vivans

Ja… ähum… ibland blir det inte som man tänkt sig från början. Det blir bättre!!! Sedan är det upp till betraktaren att avgöra. Det här mina vänner är ett strykjärn jag fått i julklapp av min farmor. Men jag satte mig ner och matchade ”strykjärnet VS OH-kort”. Det var en tung kamp, den varade in några veckor faktiskt. Så beslutet är noga övervägt och väl förankrat.

Ett stykjärn hade jag inte använd lika ofta – eftersom jag inte stryker vare sig mina eller barnens kläder. Ett strykjärn tillför inte mitt liv mycket mer än strukna kläder – om jag strukit vill säga. Ett strykjärn är FULT!

En OH-kortlek använder jag flera gånger i veckan – när den behövs eller ropar på mig eller för att jag behöver något annat att leka med än min bärbara dator. En OH-kortlek tillför mig så mycket mer än en elektrisk apparat med plattfot nämligen vägledning och guidning i min egna inre värld. En OH-kortlek är en lek med många fina bilder – som vi dessutom kan ha att hitta på sagor med jag och barnen. Om man plockar bort de mindre barnvänliga korten först vill säga.

Hoppas att farmor också förstår matchens resultat…

Det tog nästan ett år… men jag har ju så rysligt svårt att handarbeta då känslan för det jag har i händerna inte är rätt. Den här började jag med till påsk förra året då vi åkte till fjällen hela familjen. Så varje gång jag fortsatt så har jag varit tillbaks i fjällen – å då har det liksom inte gått. Så jag har lagt bort den.

Och varför är det säkert någons om undrar. Jo, jag tror nämligen att tingen har ett minne. Virkar jag med ledsamhet så fastnar det i handarbetet och jag – om färdigheten är till mig - får sedan bära med mig svårmodet i maskorna varje gång jag tar det på mig. Och ännu mer noga är det om det är till någon annan. Då måste det göras med glädje och kärlek så det sprids vidare till mottagaren.

Så därför kanske en del saker tar lite längre tid än andra. Ibland stickar jag in teveprogram eller ljudböcker i handarbeten. Och varje gång jag använder dem så kommer jag ihåg. Det kan inte vara från mitt minne utan det måste ha med tingens minne att göra. Det finns säkert något fint ord för det – så vet du som läser får du gärna meddela mig.

Har jag inget nytt att blogga om går det väl lika bra med nått gammalt opublicerat. Här är ett stickat armband i samma princip som pärlstickade pulsvärmare. Eftersom det är nästan oanvändbart när det är så stiligt pråligt duger det inte att gå till jobbet med.

Det måste bäras vid någon tillställning av glamour eller gala för att det ska gå att använda. Eller ge bort till någon med prinsessblod i ådrorna. Vet ni någon som passar i det så hör av er. Bättre det bärs och används av någon än att det ligger i min verktygslåda och tar plats.

Har gjort ett marinblått armband i samma teknik – men det har gömt sig någonstans och vill INTE komma fram fast än jag ropar. Så är det med en del saker. Kanske gör de så bara för att man faktiskt inte behöver dem…

Mina små älsklingar kom i lördags. Längtan blir värre och värre varje gång. Det är som att amputera kroppsdelar när barnen åker. Tänk dig att lägga en arm i en skåp och vänta i en elva fjorton dagar innan du får ta fram den igen och koppla på...

OLIDLIGT så man kan behöva en kroppsdel - när den är borta. Samma är det med barnen. Från början var det onekligen ganska skönt eftersom det varit så mycket barn och så lite egen tid sååå länge. Men allt eftersom livet planar ut och egentiden växer så märker jag att barnen är det som får livet att gå runt. Det gäller att hitta en form och balans som passar hela familjen.

Och den bara växer - famljen alltså. På lillans treårskalas var det så mycket "familj" att man nästa behövde backa. Mormor och morfar och nya föräldrar och barn och andras mostrar å en kusin som ingår i den "medfödda" famljen. Många nya bonusmedlemar man aldrig annars skulle träffat som berikar och skänker livet nya nyanser. Det är spännande.

I helgen har vi gjort stan. Uppdaterat lite pyssel och hälsat på älsklingsfarmorn som fått en ny höftled. Avrundade kvällen hos Tavessons med lek, god middag och stickning i Marias fantastiskt vackra fåtölj. Tack Maria - för maten och inspirationen - nu måste jag också sticka mig en låååång lurvid halsduk.

Söndag steg vi upp och packade badkläder och picknicklunch som vi tog med till Boden och Nordpoolen. Fortsatte sedan till mormor och passade på att busa och stoja tills Emma nästan slog ut en tand. Så i morgon blir det tandläkarbesök på morgonen och kolla upp så vi inte skadat underliggande och kommande tand/tänder. Det var läskigt innan vi visste vad som hänt. En massa blod ur munnen, så jag inte såg vart det kom ifrån, på min stora lilla kärlek!!! Tanden stod nästan rakt ut och vi visste inte om den satt fast eller inte... Tack och lov rätade den till sig efter ett tag, men betydligt mer lös än innan den försökstagna tuggan i dörrposten.

Nåja efteråt när allt lugnat sig så var vi båda överrens om att det var roligt att busa och vi var båda med på det. Men nästa gång hoppas jag verkligen att det är jag som får ta smällen och inte någon av de små liven. Det gör ondare i hjärtat att se barnen lida och vara rädd än själv uppleva fysisk tillskansad smärta...

Hej hopp i galopp. Har hunnit bränna vid en panna lingonsylt också.... Stjiiiiit! Kan man säga om det...

Tulpaner i butiken är ett säkert tecken på att våren är på väg. Även om det känns lite främmande så där direkt efter att amaryllisen blommat ut och julstjärnan dött uttorkningsdöden.

Men en dag stod de där på mitt köksbord. Vackra och väldoftande gula, härliga – TULPANERNA! De kom hem med kärleken och stod sig praktfullt i över en vecka innan de blommat ut. Här är de fullt utslagna och viker ut innerligheten till beskådan. Se så vackert!!! Det gör nästan ont. Ser fram emot att få gräva i jorden och plantera vårlökar som kan njutas nästa vår i något soligt läge.

Funderar på att palla mina gamla gula och rödatulpaner till våren i gamla huset. Brukade alltid ge dem till mamma på morsdag… nu har jag inga egna att plocka i vår och det är inte lika mycket känsla i köpta som i hemodlade…å det vore ju roligt om jag snott de jag planterat själv. Men jag tror inte det. Även om tanken att palla dem lockar…

Har stimmat nu på bloggen efter en veckas internbloggning på landet. Internbloggning är när man inte kommer ut på nätet med den bärbara och får sitta och blogga i word och sedan - som idag - få överföra alla i en klump. SÅ därför är lördag den 11 från förra veckan inlagd i dag söndag den 19.

Ha överseende. Ser fram emot en trådlös uppkoppling även på landet. Allt har sin tid.

Så här blev den. Tvådelad prinsessutstyrsel av värsta sort. På baksidan sitter så klart ett rosa släp med en ditsydd ros på… Den lilla drog på sig den direkt på kalaset förra söndagen och hade den på hela dagen. Den är härligt lila-glittrig!!!

Åh – Jag vill också ha!!! Men jag måste hejda mig och inse att det är skillnad på att vara 3 och 33…eller…Don´t remember how to play – så sjunger Robyn på sin nya platta. Kan det vara utklädningslekar hon menar??? Inte åt de kinky hållet för min del – mer åt det hållet att jag vill förgylla det som annars är tråkigt. Städning, tvättning och andra måstesaker. Nog skulle det bli mer roligt att ta tag i tråkgörat om man var uppklädd från topp till tå i prål…

Är vad den lilla älskar mest av alla färger. Till söndagens 3-årskalas har hon önskat sig en rosa och lila prinsesstårta och en rosa och lila klänning. Vad mer kan man tänkas behöva när man är tre år. Rosa… allt är rosa i hennes värld. Om jag inte misstar mig så symboliserar rosa bl.a. villkorslös kärlek. Och jag kan tänka mig att det är känslor som strömmar i en treåring. Villkorslös kärlek. Gränslöst och utan förbehåll.
Det är lätt att älska barnen så. Längst in i hjärtat så mycket att det gör ont.

Tyghögen på bilden är vad som ska bli den där rosa-lila prinsessklänningen. Vi får se hur den blir. Syr ju utan mönster och så får det skapa sig själv allt eftersom. Den blir säkert så fin att jag vill ha en själv. Det brukar bli så. Kanske det är dags att göra en paljetterat prålklänning till mamman också som jag kan svassa omkring i på hemmaplan och göra tråkigsaker med. Det är ingen dum idé. Tänk att få trippa omkring och vattna blommor i en prinsessklänning. Eller DISKA i PRINSESSKLÄNNING, eller varför inte förgylla DAMTORKNINGEN med en paljetterad och tyll-puffad prålkjol!!!

Kan nästa inte bärga mig. Det lila tyget hade de på tok-rea – 70% rabatt!!! Så jag storhandlade en hel meter för 30 spänn. Å så tyllet och paljettprålet. Så prinsessbakelsen gick lös på en knapp hundring. Det är billig vardagslyx till en lite sessa. För en mamma tror jag dock att det skulle gå åt typ 4 ggr så mycket tyg. Det finns ju lite mer av mig och omfånget är lite större. Men varför inte – knappa 400 kronor – och jag skulle bli Bergnäsets mest uppklädda diskerska…tåls att tänka på.

Vi har varit på tur kärleken och jag. Hakade in oss i skidorna och gled i väg upp efter Råneälven i solskenet. Vilken härlig färd att rytmiskt få glida fram i snön och känna vintern nypa tag i kinderna. Åkte förbi forsen och en bit upp efter älven till ett vindskydd där vi stannade och tittade på utsikten.

Det var så lugnt och stilla. Nästan inga skotrar. Bara några få. Lika samma med lite bilar uppe på landsvägen. Kärleken funderade en stund å sedan drog han slutsatsen att det var nog OS som fångat människors uppmärksamhet. Vilken tur vi hade. Nu fick vi njuta bara vi, lite lugnare och mer ostört än i vanliga fall. OS kan andra titta på.

Hela skogen är svartvit igen. Trädens grenar är täckta med snö och jag kan inte se mig mätt. Å solen har börjat värma! Ljuset återvänder och snön får ett gult varmt sken mellan allt det kalla blåa.

Det var tur vi tog oss en skid-tur. OM inte hade vi fått o-tur. Som alla andra som satt hemma i soffan och tittade på OS.

En björk… inte så mycket mer än så för dig. Men jag kan berätta om en gammal klok en som lutade sig lite på sned mot en lite mer stickig kamrat Gran. Sliten och medfaren. Har nog både fått se och höra en hel del genom livet. Levande. I foten vid roten har en gammal kätting med krok vuxit in i köttet. Så blir det när man måste förlita sig till andras välvilja och inte når att ta hand om sina egna bojor.

Den står där den står. Tills den inte orkar nått mer.

Vaknade på morgonen och solen strålade in i sovrummet. Himlen var så blå att det såg ut som att någon slagit den. Strålande sol som gnistrade i snön så att jag blev bländad när jag tittade ut. Ibland är det så vackert utanför kärlekens sovrummsfönster att jag tappar andan när jag ser härligheten. Så underbart vackert som det ser ut – så känns det nog när det är dags att stiga över till andra sidan.

Här ser ni de nya torgvantarna, inspirerade av Pia via Jennie å så ett broderi som kom med posten i Hemslöjdstidningens artikel om Brita-Kajsa Karlsdotter och hennes vackra Anundsjösöm.

Vantarna är av en tvättmaskinstovad gammal ylletröja från Benetton. Broderiet är av återvunna efsingar av entrådigt ullgarn som jag fått till mig som en oväntad gåva från någon som inte ville ha kvar dem längre.

Fler lärd et bli. Å mer broderi lär komma. Trodde inte att det var så galet roligt att brodera på fri hand. Det är lite som att måla. Men vet hur man vill att det ska bli men inte hur det ser ut när det är klart. Det går bara att ana allt eftersom det växer fram.

Hade förresten på mig min gröna hatt på jobbet här om dagen…många kommentarer…de flesta var väl inte av komplimerande sort kan jag avslöja. Roligt experiment…alltid vidgar det kanske någons vy åt nått håll. Pratade senare på kvällen med en Pite-tjej i en affär inne i stan och vi konstaterade att man ska klä sig i kläder man blir glad av. För glädjen man känner av det som gör en glad smittar av sig på andra – även om betraktaren inte tycker om själva plagget.

Så ta på er det gladigaste ni äger å gå ut och smitta världen!!!

Så här ser han ut kärleken när jag har annat för mig än kärlekas och sitta nära. Tittar jag upp från mina pyssel från soffhörnet där jag sitter är det det här jag ser. Förutom braskaminen som är lite mer till vänster om härligheten.

Å den som söker ska finna…Där mitt i bildens förgrund så hittar jag kaffepannetutten jag sökte när jag skulle koka morgonkaffet…Det som inte är stulet kommer fram på ett eller annat sätt.

Här har ni mina stjärnor som lucior. Eller som musior som Alva säger. Ibland fastnar bilderna i datorn och kommer liksom inte längre. Den här har pappan fotograferat hemma hos sig vid utprovningen av alla attiraljer till luciafirandet på dagis och skola.

Varje kväll sjunger vi musiasången i tysta huset. Fortfarande. Måtte det komma någon annan sång till den lilla snart. Börjar faktiskt ledsna…

Måsta få flascha lite för Stick-OS. Alla är kanske inte så intresserade av damhockey, skidspring och backhoppning. Med mer än 2500 deltagare och lag från hela världen!!! Jag är så impad att jag tappat hakan flera gånger.

Har kommit fram till att den enda sporten jag skulle titta på när det är vinter sport det är hockey - när crosschecking blir tillåtet, curlin - när det börjar valla i sargen och så backhoppning - när det går att dra i nödstoppen EFTER själva avgången... Så risken är inte allt för stor att jag blir sportfantast.

Däremot Stick-OS är något som intresserar mig i allra högsta grad. Här kämpar tjejerna för brinnande livet. Med växande maskantal och blåsor i händerna för att på 16 dagar hinna färdigt. Jag håller så klart på Team Sweden – ni är min hjälar.

HEJA HEJA HEJA!!!


Läs mer om Stick-OS:
http://www.swedenknits.blogspot.com/
http://yarnharlot.ca/blog/olympics2006.html