Från en stormad trädkramare
Ibland då trädet tappar sina kottar uppdagas det att det var i dem förståndet satt - i kottarnas frön, med viljan att föröka sig - och inte i själva trädet. Det står stadigt kvar. Ju mer det växer, för varje skott det skjuter och ju bredare stammen blir med varje årsring, desto mer förankrad blir trädet i sin rotsak.
Vinden tar med sig trädets viskningar. De hörs genom årstiderna för att sedan återvända och överrumpla med rytande storm. Samtidigt har moder jord öppnat sin famn för ett möte. Hon överraskas och blåser omkull av en vindby och får sig en törn. Det hjälper inte att hon kastat drivankar och försiktigt höjt sin röst för att bli hörd. För i samma takt som trädet växte lika fort försämrades chanserna för omgivningen att nå upp till kronan för att bli hörd.
Kottarna hör till trädet och trädet hör till skogen där den står – ingen annan stans. Moder jord ligger sårad och har sin själ i allt levande. Även i träd med skallar som skäller av omedveten frustration utan eget valt mål. Att kottarnas frön måste släppas fria för att kunna gro, det händer med hjälp av vatten, vind och småtvingad framtid. Moder jord hon står i nuet, med utsträckta händer, bredvid skogens träd och betraktar det som sker. Hon försöker låta var sak ha sin tid och var tid ha sin sak. Hon hör vindens viskningar men förstår inte alltid, även om hon så gärna vill.
Å för varje dag som går, ylar vinden, men bara i byarna. Löven som borde ha burit med sig fällningar av vikt för att berätta om livet, de sveptes iväg i en av stormbyarna och virvlade bort utan hörhåll. Sedan gömde de sig i skuggan av skallen som ekar mellan här och där och långt bortom längtan.
Moder jord vänder sig om för att komma tillbaks en annan dag. Hon går på sin egen tur för att söka sig ett vindtätt skydd mot kulna trädfällningar. För även om brisen smeker hennes kropp när solen skiner så svalkar oväntade stormar nog så mycket.
Trädet är maktlöst motgörligt och finner allt för lätt tillfredställelse i att be buskar om råd. Kanske fälls det till slut av vinden med rotvält som följd. Eller så kanske det gör sig själv till stubbe, bara för att det i stormen glömde lyssna till de kloka i kråkorna sång. De sjunger om att beskärning gynnar kronans tillväxt och kottarnas möjlighet att fällas lättare.
Å tiden den går. Träden i skogen det står. Moder jord vandrar vidare. Och under tiden växer buskarna sig bara större och större av sin egna inre kraft.
Vinden tar med sig trädets viskningar. De hörs genom årstiderna för att sedan återvända och överrumpla med rytande storm. Samtidigt har moder jord öppnat sin famn för ett möte. Hon överraskas och blåser omkull av en vindby och får sig en törn. Det hjälper inte att hon kastat drivankar och försiktigt höjt sin röst för att bli hörd. För i samma takt som trädet växte lika fort försämrades chanserna för omgivningen att nå upp till kronan för att bli hörd.
Kottarna hör till trädet och trädet hör till skogen där den står – ingen annan stans. Moder jord ligger sårad och har sin själ i allt levande. Även i träd med skallar som skäller av omedveten frustration utan eget valt mål. Att kottarnas frön måste släppas fria för att kunna gro, det händer med hjälp av vatten, vind och småtvingad framtid. Moder jord hon står i nuet, med utsträckta händer, bredvid skogens träd och betraktar det som sker. Hon försöker låta var sak ha sin tid och var tid ha sin sak. Hon hör vindens viskningar men förstår inte alltid, även om hon så gärna vill.
Å för varje dag som går, ylar vinden, men bara i byarna. Löven som borde ha burit med sig fällningar av vikt för att berätta om livet, de sveptes iväg i en av stormbyarna och virvlade bort utan hörhåll. Sedan gömde de sig i skuggan av skallen som ekar mellan här och där och långt bortom längtan.
Moder jord vänder sig om för att komma tillbaks en annan dag. Hon går på sin egen tur för att söka sig ett vindtätt skydd mot kulna trädfällningar. För även om brisen smeker hennes kropp när solen skiner så svalkar oväntade stormar nog så mycket.
Trädet är maktlöst motgörligt och finner allt för lätt tillfredställelse i att be buskar om råd. Kanske fälls det till slut av vinden med rotvält som följd. Eller så kanske det gör sig själv till stubbe, bara för att det i stormen glömde lyssna till de kloka i kråkorna sång. De sjunger om att beskärning gynnar kronans tillväxt och kottarnas möjlighet att fällas lättare.
Å tiden den går. Träden i skogen det står. Moder jord vandrar vidare. Och under tiden växer buskarna sig bara större och större av sin egna inre kraft.
Kommentarer:
Trackback