vivans

Maskrosor ÄR verkligen underskattade. Vackra som tusan ju fler de är i tusentalet. En bit från huset böljar en hel äng i idiotgula maskrosor. Det är nästan så man blir galen av gult!

Här är det Emma som fått smita ner i rosorna. För rosor är de - minst lika vackra som de röda - när de kommer så här i flock. Undrar vad kaninen skulle säga om han fick komma sig lös här? Han skulle nog tro att han hamnat i paradiset. Mat överallt, hur mycket han än hoppade och åt.

Å på tal om kaninen... så tror han att våran kattunge är en liten kaninfröken. Och kattungen tror att kaninen är en stor råtta. Här på "djurgården" har vi det lite konstigt. Idag blev jag, av kärleken, besjungen som ko och kontrade snabbt med att låta kompositören bli tjurskalle. Å heller ko - än tjurskalle... Eller som Laila Wikström, konstnärinna från Sunderbyn i Luleå, så vackert har målat om; Hellre överviktig - än skitviktig.

Å maskrosorna då. De är både tjurskalliga och skitviktiga. Tjurskalliga att bli av med från gräsmattan och skitviktiga för frusna vårsjälar. Å jag, jag älskar dem så mycket att de gör ont när jag får njuta dem så här på försommaren - i överflöd.